Det är höst och äntligen får vi kura ihop oss i soffan och sträckkolla på serier. Jag vet inte hur det är med er, men oavsett vad jag tittar på, så hittar organisations- och ledarskapsnörden i mig alltid paralleller. Ted Lasso (rekommenderas!) började jag t.ex. med, på enbart för att självaste fru Psychological Safety Amy Edmondson tipsade om den som ett underhållande exempel på hur man skapar psykologisk trygghet. Nu kollar vi på Snabba Cash 2. I N T E pga inspiration till gott ledarskap om man säger så. Tvärtom. Snarare slås jag av hur många som faktiskt hade överlevt, om de här snubbarna hade haft minsta lilla, mikroskopiska gnutta av någon form av gott ledarskap i sig. I stället för att bokstavligen hota någon till livet så fort de inte håller med.

Var vill jag komma med det här? Dödshot slipper ju som tur är de allra flesta av oss på jobbet. Självklart. Men riktigt uselt, kontrollerande ledarskap existerar fortfarande i högsta grad. Och det dödar kanske inte medarbetarna. Men kulturen, motivationen, samarbetet och allt annat fint, kul och framgånsrikt vi önskar på en arbetsplats.

Kontroll-ledarskapet

När jag var i 20-årsåldern jobbade jag i en alpby i Österrike på vintrarna. Det var sju helt fantastiska år – jag träffade vänner för livet, min man sedan snart 20 år och lärde mig allt jag kan om bl.a. offpist-åkning, tyrolertyska och after ski. Men också allt jag kan om riktigt uselt ledarskap.
Några exempel:

• När arbetsgivaren jag jobbade för hörde att några ur kökspersonalen ätit glass i köket efter stängning valde han inte att prata med dem, utan monterade i stället övervakningskameror i köket.
• En annan arbetsgivare ringde en kväll till en medarbetare, som arbetat lojalt för honom i många år, och meddelade att hon inte behövde komma nästa dag. Eller någon annan dag, helt utan förklaring eller argument.
• När mina kollegor i köket höll på att förbereda en personalpasta (som ingick i varje 11-timmarspass), gjord på ändarna på oxfilén (ni vet de där som inte ser lika snygga ut och inte går att sälja) – kliver chefen in i köket, och säger högt så alla anställda hör: ”What are you dooing? That meat is too good for staff! Cook it up and I’ll give it to Jimbo.”
  – Jimbo var hennes hund…

Det här var 20 år sedan. Men denna typ av ledarskap, som får motivation och engagemang att dala likt ett höstlöv en stormig oktobermorgon finns än idag! Och bidrar till den trend vi nu ser med quiet quitting, ökning av såväl psykisk ohälsa som dåliga arbetsresultat. Häromdagen hörde jag t.ex att de nya ägarna i ett bolag satt en lapp i köket, bland det finare porslinet, och skrivit ”ledningens porslin” på. En annan arbetsplats, säljfokuserad sådan, hade en Wall of Fame för de bästa säljarna – och en Wall of Shame för de sämsta. På riktigt. Idag. Hur är det möjligt?

Tillit före kontroll

Jag tror det handlar om att vi glömt bort att våga lita på varandra. Vi är så präglade att utgå ifrån att kontroll skapar ordning, att vi glömmer bort att det finns andra, betydligt effektivare vägar. Särskilt vid komplexa arbetsuppgifter som kräver att vi samarbetar (dvs det mesta vi pysslar med idag) är forskningen übertydlig att vi behöver känna oss motiverade och psykologiskt trygga för att prestera väl. Vid brist på tillit skapar vi sprickor, vi och dom-känsla, frustration och kanske till och med sabotörer. Men omvänt – med tydlig tillit och en genuin tro på att människor vill och kan göra sitt bästa om de får chansen, skapar vi en god spiral av allt möjligt fint. Motivation, prestation, inkludering och ambassadörer till exempel.

Naivt?

För de som kanske nu tänker; men kan man bara lita på människor så där? Det är ju naivt! Man kan ju bli lurad och utnyttjad. Till er vill jag säga:

Testa! Ta risken. Nästa gång ni möter ett problem som behöver lösas, prova att i stället för att bygga in mer kontroll, att släppa den. Bjud in. Och välj att lita på människans förmåga och vilja att bidra. Skapa istället förutsättningar för att få medarbetarna att lyckas och se vad som händer. Trust the process. Världen behöver fler Ted Lassos. 😊