Lisa Lindström - THE Doer!

Eva Lindvik

Med vissa personer stiger temperaturen i rummet. Lisa Lindström är en sån. Åtminstone om man skall döma av min närmast febriga reaktion av inspiration efter vår förändringslunch.

Jag insåg direkt att det här inte skulle bli en vanlig förändringslunch. Jag som brukar ägna mig åt att hitta trevliga lunchställen för att bjuda till förändringslunch på, blev istället bjuden till Doberman för att äta lunch där. För att vara effektiva med tiden.

Det bjuds på vegetarisk mezebuffé på kontoret vid Munchenbryggeriet. Det gör man på Sveriges bästa arbetsplats 4 dagar i veckan, för att skapa en trevlig lunchmiljö på kontoret, berättar Lisas assistent Siri när hon tar emot mig. Och för att det är ett bra sätt att få mer tid på kontoret för min egen del, säger Lisa, vd och grundare, när hon lägger på lite hummus på tallriken. Vi stegar förbi en bebis och två vuxna som sitter på en filt på golvet (det kallas ”filtmöte”, det är sådana möten man har med föräldralediga) och in i ett konferensrum.

Eva, jag kan inte berätta om hur andra skall göra i sitt ledarskap. Jag kan inte komma med bra tips. Jag kan bara berätta hur jag gör, säger Lisa när vi sätter oss ner. Perfekt, säger jag. Det är därför jag har dessa ”förändringsluncher”, för att få ta del av hur framgångsrika ledare G.Ö.R.  Bra, det kan jag göra, säger hon. Jag är en Doer! Nyckelordet i mitt ledarskap är: Alltid flera saker samtidigt! Jag jobbar aldrig linjärt, utan allt går i varandra. Ibland börjar jag från en position, en annan gång från den motsatta. Jag har väldigt kort startsträcka och älskar att lösa saker fort!, beskriver hon.

Men blir det inte väldigt kaosigt att jobba så, undrar jag. Nej, det beror på vem som leder, säger Lisa. Alla kan inte leda så här, men det funkar för mig. Nyckeln är pedagogik, säger hon. Jag har bara koll på själva HUR:et, inte VAD:et. Men jag måste kunna förklara hur vi skall göra saker, hur jag tänker, hur vi skall ta oss vidare, hur min horisont ser ut osv. Ett bra exempel på Lisas grymma pedagogiska ådra är hennes metodik att involvera alla medarbetare i budgetarbetet genom att bygga lego. Här tänker man verkligen med händerna, vilket för övrigt är signumet för allt arbete på Doberman.

Ett annat centralt fokus, för att hantera den härliga ledarskapsmixen av otålighet, kreativitet och handlingskraft, är verkningsgrad. Lisa återkommer ständigt till frågan; vilken verkningsgrad har detta? Svaret på den frågan blir ledande för alla Lisas handlingar. Det som har låg verkningsgrad, dvs som inte leder henne och verksamheten mot målet, sorteras bort. Exempelvis gör Lisa varje vecka en rensning i kalendern utifrån verkningsgrad och sorterar helt sonika bort det som inte driver mot målet. Det innebär att hon varje vecka tar beslut där hon måste göra någon ledsen eller besviken, då möten väljs bort.

På tal om kalender. Lisa har visst 42-ish stycken förfrågningar om liknande möten som hon och jag har idag, bara denna vecka. Jag är förvånad över att hon tar sig tid att luncha med just mig. Hur kommer det sig? Hon svarar direkt. För att du inte bara skriver för dig själv. Verkningsgraden. Här kan jag nå ut och påverka, säger hon.

Och påverkar gör hon minsann! Genom sin enorma energi, sin fullständigt krossande anti-jante stil och sin passion. En kund sade till mig, berättar Lisa; ”när du har passion, då följer alla dig vart som helst!”. Och så är det, bekräftar hon. Jag tar mig själv på jättestort allvar, skall du veta!, fortsätter hon. Jag är väldigt självinkluderande! Jag är verkligen inte felfri eller är någon allvetare men jag vet att jag kan bidra och ser till att göra det. Jag måste ha kul och utmanas! Den här insikten om mig själv, såväl mina styrkor som svagheter, gör att jag blir väldigt autentisk i mitt ledarskap. Till syvende och sist är det ju precis vad ledarskapet handlar om, reflekterar hon.

Men drabbas du aldrig av tvivel, hinner jag tänka men inte fråga, förrän Lisa fortsätter. Och jag är dessutom väldigt bejakande mot mina egna idéer, fyller hon på. Jag är bra på att ge mig själv positiv feedback. Varje dag! Det gör att jag inte alltid behöver vara där och ta åt mig äran för allting, utan kan bekräfta mig själv i tysthet. Visst, jag kliver fram ibland och ser till att jag blir bekräftad, för att jag verkligen behöver det. Men jag är lika bra på att förlåta mig själv för att jag göra det. Man måste kunna förlåta sig själv. Jag gillar mig själv helt enkelt!, berättar hon.

”Men vad käkar du till frukost, kvinna?!” utbrister jag, utan att desto mera tänka igenom min fråga. Jag menar förstås; vad har du för bakgrund, hur blev du uppfostrad, hur har du lärt dig det här, är det medfött osv. Lisa förstår förstås vad jag menar med min frukostfråga och berättar om sin mamma. Mamman har alltid använt spegling, som uppfostringsmetod. Dvs. när lilla Lisa hade frågor om sig själv, höll mamman upp (den imaginära) spegeln och sade; vad ser du Lisa? Ser du att du kan? Ser du att du vågar? När Lisa var sju år sjöng hon således solo för hela skolan utan att ens darra på stämman, övertygad om att det gör väl alla?

Vid 20 års ålder genomgår Lisa en operation som slutar med en katastrof, där man råkar skada en nerv. Komplikationerna innebär att Lisas följande år spenderas sittandes i rullstol. Bortom allt hopp om att kunna gå får hon möjlighet att testa på en ny behandlingsmetod, vilken sakta men säkert hjälper hennes kropp att börja lära sig gå igen. Denna erfarenhet har gett henne mycket styrka genom livet och framförallt den gudsförgätna inställningen: ”Vad är det värsta som kan hända? Det är ändå bara ett jobb.”

Vidare är Lisa bra på att zooma ut och reflektera. Hon gör det inte på en yogamatta eller under inplanerade mindfulness pass, utan i farten, varje dag. Dessutom är hon begåvad med förmågan att ha hög närvaro. Och frånvaro. Jag bär inte med mig saker, intygar hon. Risken är att jag inte kommer att känna igen dig nästa gång vi ses, för att jag inte bär med mig alla möten i all evighet. Jahapp, tänker jag och aktar mig för att inte känna mig oviktig, men inser styrkan i den förmågan, för att kunna fokusera och vara närvarande.

Lisa har verkligen med sig många medfödda begåvningar för att lyckas leda och få följare. Men kan man lära sig något av detta, undrar jag? Jaa, menar Lisa. Man måste öva sig på att bli en bra förändringsledare. Det är som att träna vilken muskel som helst!, säger hon.

– Vad är viktigast att träna på, frågar jag. Lisa svarar direkt; det är att våga göra!

Ledare måste inse att det är rörelsen i sig som är det viktiga, inte destinationen. …och nu står Lisa upp… Ledarskapet är mer komplext än någonsin, säger hon. Vi måste hantera två operativsystem; det traditionella, målstyrda, effektiva (vilket vi redan är bra på idag, menar hon) OCH det ickelinjära, rörelsefokuserade, lärande systemet. Kittet mellan dessa två system är förståelse. Det är här pedagogiken kommer in, säger hon. Det är här du som förändringsledare har en viktig uppgift, att få dessa båda system att spela ihop, säger hon.

Klockan är 12.56.

Närmast febrig av denna inspirerande lunchtimma avslutar jag med att vädjande be om att se till att unga tjejer idag får möjlighet att möta henne och ta del av hennes energi. Du gör väl det, Lisa? frågar jag. Avslöjar i denna bön min bristande research och förstår att hon inte bara är mamma och vd. Hon gör även följande:

– grundare av Doberman

– föreläsare

– styrelseordförande (UR)

– medlem i Advisory Board på Telias Division X

– med i Prins Daniels Fellowship, där hon verkligen får möjlighet att tillsammans med andra inspirerande företagsledare (som inte så ofta är kvinnor) möta unga kvinnor och blir en förebild för dem.

Jag går ut ifrån Doberman, den digitala designbyrån, och sätter mig på cykeln tillbaka till Nybrokajen. Jag tänker att Doberman verkligen är en gestaltning av Lisas person, passion och ledarskap. Hon berättar att fokus i deras kunddialoger handlar om att man i en förändring måste lägga lika stor vikt på hur man arbetar som på själva produkten. Det märks tydligt även på Doberman. Utan att hon nämner det, eller att jag ens har tittat bakom kulisserna, så är mitt tydliga intryck att såväl atmosfär och bemötande som inredning och paketering genomsyras av en autenticitet. Allt verkar väl genomtänkt och äkta. Inte för att vara flashigt eller trendigt utan för att det har hög verkningsgrad. På mig också.

Tack för lunchen, Lisa!

Dela inlägget